Maskrosbarn – en dikt om utanförskap

Maskrosbarn

Du maskrosbarn i livet

Oändlig kärlek är dig givet

i att LEVA

här och nu.

Du kämpar på din väg

att växa

Dig stor och stark

Ditt förnuft vinner alltid

ny mark.

Din insikt om dina gåvor

är kanske inte alltid

så god.

Men ingen kan som Du

åter repa

Överlevnadsmod.

Alla törnar, knuffar

och sparkar Du får

Ger ett ärr

i Ditt undermedvetna

OCH

återkommer till ytan

vid varje gråten tår.

Själen föder Dig

Hel och varm

den leder Dig

med osynlig hand

år blir idag

i Din FRAMTID

Har Du knutit ihop

Ditt

Läkeband.

Vi Maskrosbarn blir

EVIGHETS MASKROSBOLLAR

och vi kan HELA

Le åt det som gör

andra i vår “kamp” förundrat förtrollade.

Ryck oss

Varsamt sakta

smek oss stilla

Vårt sargade inre viskar;

AKTA!

Men

vi älskar att bli betraktade uppå!

och vi slutar aldrig kämpa

Vi vill ju den eviga sinnesfriden nå!

Vi vet att vi KAN och att vi FÅR!

Nu hjälper vi varandra att staka ut räddningsspår!

© Bi.P.E. 1999